När jag blev tillfrågad om att skriva den här krönikan om kriskommunikation var min första känsla en dov skam.
Det är lite märkligt. Som kommunikationschef har jag hanterat flera omfattande förtroendekriser. Sådana där situationer som ingen tror ska hända men som plötsligt står där i allmänhetens strålkastarljus. Kriserna har krävt sina offer, sina sömnlösa nätter och sina skickliga kommunikatörer.
Ändå har jag flera gånger haft svårt att förstå att det faktiskt är en kris på gång. Min hjärna verkar inte vilja ta in det. I stället tänker jag: Det här kommer snart gå över. Det är nog inte så farligt. Vi behöver nog inte dra några stora växlar på det här.
Det är därför jag känner den där dova skammen. För när jag tittar tillbaka så har jag egentligen vetat att krisen är på väg. Men jag har inte alltid förberett på bästa sätt. Jag har varit delaktig i att tona ner problemet. Och jag vill, precis som många andra, vara duktig på jobbet. Och gärna superduktig på kriskommunikation.
Jag minns särskilt en gång när en mediestorm höll på att byggas upp. Jag ringde en erfaren kriskommunikatör för att bolla läget.
"Ja ja", sa jag. "Snart är det över. Det blir nog bra."
Han svarade lugnt:
"Karin, du står med vatten upp till knäna. Och det har bara börjat."
Där någonstans började jag inse att jag kanske inte var den bästa personen att bedöma hur allvarlig situationen var.
Numera vet jag att jag inte är ensam. Det finns till och med ett namn på fenomenet: normalitetsbias.
Vi människor är nämligen dåliga på att förstå att något allvarligt håller på att hända. Vi underskattar varningssignaler, vill gärna ha lite mer bekräftelse innan vi agerar och hoppas att morgondagen ska likna gårdagen.
För mig har det varit en lättnad att förstå det. Bara vetskapen om att jag lider av normalitetsbias har faktiskt gjort mig betydligt bättre på krishantering. Jag vet att min första bedömning ofta är för optimistisk.
Och jag har lärt mig en annan sak längs vägen: om du själv lyfter ut dina skelett ur garderoben blir det sällan en kris. Om någon annan tar fram dem och visar upp dem för världen får du betydligt oftare ett problem. Därför utgår jag alltid från allra värsta scenario i min planering.
Jag är faktiskt tacksam för mycket av det jag fått uppleva under jobbiga krishanteringar. Inte för att kriser är roliga eller önskvärda, utan för att de lär oss så mycket om ledarskap, kommunikation och människor.
Och kanske framför allt om samarbete.
För när en organisation verkligen sätts på prov försvinner mycket av det oväsentliga. Då handlar det inte längre om småtjafs. Då handlar det om att tillsammans ta sig igenom något svårt.
Det finns något vackert i det. Några av mina starkaste och mest meningsfulla ögonblick i arbetslivet har funnits just där: mitt i stormen, tillsammans med andra.
Relaterat innehåll
Krishantering – så klarar du en mediestorm
Att misslyckas med förberedelserna är att förbereda ett misslyckande.
- På distans 27 okt
Mynewsdesk och Sveriges Kommunikatörer krokar arm med krisexperter i ny guide
Ett osäkert omvärldsläge, ett mer polariserat politiskt landskap, ekonomisk press, ökade säkerhetsrisker och ett snabbare och mer svåröverblickbart informationsflöde har gjort krishantering till en allt viktigare fråga för både företag och offentliga organisationer.
Totalförsvar för kommunikatörer
Omvärldsläget aktualiserar behovet av att öka kunskapen om totalförsvar och hur den egna organisationen påverkas, kan påverkas och på olika sätt kan bidra.
- På distans 20 okt
