Och han stannade inte med dessa markörer utan gick vidare med Ellen som inte låter honom glömma pensionärsfrågorna, och Pelda och Martin från SSU. Alla får de representera delar av helheten (synekdoke) som bjuder in alla, för alla ska med. I Socialdemokratin. Eller?
Syftet med detta tal är att återta rollen som landsfader och sätta dagordningen för vad det politiska Sverige ska tala om framledes. Det är ett strategiskt tal som egentligen inte exkluderar någon målgrupp, men som framförallt vänder sig till kärntrupperna och kärnväljarna. Det är noga genomtänkt och säkert helt rätt för Socialdemokraterna just nu efter senaste årets största politiska kris: Håkan Juholt. Huvudbudskapet är en rätt abstrakt formation i beteckningen ”hållbar frihet” som visserligen konkretiserades men som ändå, under vissa delar av talet, ligger kvar på alltför hög abstrationsnivå. Som avsändare är Socialdemokraten Löfven avslappnad och trygg. Han gör om skriftspråket till talspråk, han upprepar vissa ord så att de inte ska passera alltför snabbt förbi, han bygger mot poängerna och låter mycket trovärdig i sina budskap. Med andra ord klart godkänd med utvecklingspotential.
Argumentation
Löfvens favoritbeteckning denna gång är ”hållbar frihet”. Han börjar med att definiera begreppet och Socialdemokraternas partiordförande sammanfattar det stiligt själv med orden: "Det är ”gör din plikt – kräv din rätt”, i det tjugoförsta århundradet". Sedan upprepar han det i några olika variationer: ”ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart” (för övrigt en trikolon) och alla tre var för sig samt ”att säkra den sociala hållbarheten, jämlikheten och därmed friheten”. Genom att nyttja hållbarhetsbeteckningen genom hela talet fyller oppositionsledaren den med kraft från varje del. Och repetitionerna gör att vi bättre kommer ihåg.
Den associativa kraften mellan exempel och politisk kraft använder sig Löfven av flera gånger. Som när han räknar upp otroliga mänskliga prestationer och sedan drar slutsatsen att ”Det är vi som formar vår framtid”, underförstått: Socialdemokraterna. Känner du? ”Men vänner, det är klart vi kan klara problemet. Människan har odlat upp kontinenter, tyglat elektriciteten, raserat världen efter två världskrig – och byggt upp den lika många gånger, fångat vindens kraft, fångat solens strålar, och i veckan fick vi veta / kom det rapporter om /att Higgs partikel med all sannolikhet är upptäckt.”//”Så individens förmåga och politikens kraft är enorm. För om man bara har tron, viljan och modet så finns det få saker inom fysikens lagar som vi inte kan göra. Framtiden är inte ödesbestämd. Det är vi som formar vår samtid. Det är vi som formar vår framtid. Detta får vi aldrig glömma.” Det enda som försvagar argumentationskedjan här är att han begränsar dessa händelser till en disciplin – fysikens – och plötsligt exkluderas många av lyssnarnas associationer. Men poängen. Den sitter stenhårt. Förresten, noterade du assonansen som bygger en pseudosymploke i "Det är vi ..." som upprepas två gånger? Det finns mer.
Löfven använder alla slags bevis för att underbygga sina påståenden. Den som berör mig mest är citatet av Anna Lind som sedan kommer igen i slutet av talet: ”Av två problem gör vi en möjlighet”. Och det är naturligtvis inte citatet i sig som ger kraften. Men sedan låter han oss inte själva dra slutsatsen att ”Och det, kära vänner, är precis vad vi ska göra”. Hur många gånger ska jag behöva säga samma sak? Stanna innan.
Stiliga figurer
”Vore jag var lite stöddigare skulle jag citera Pelle Almqvist i The Hives, och tacka förbanden som varit här tidigare kvällarna, /skratt och applåder/ men det gör jag inte.” Det är oväntat, oväntat kaxigt av Löfven och kombinationen ger oss det förlösande skrattet. Så. Nu. Vi är med honom, inte mot. Stilig och smart användning av en paralipsis.
Som du säkert redan listat ut anser jag att detta är ett oerhört välbyggt tal. Det märks redan i inledningen när Olof Palme parafraseras. Palmes berömda uttalande från 1972 som slog an en global sträng när han sa:
Man bör kalla saker vid dess rätta namn. Det som nu pågår i Vietnamn är en form av tortyr. /.../ De förbinds ofta med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Kartyn, Lidice, Sharpville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden: Hanoi - julen 1972.
Löfvens uttalande är mycket modestare, men bär ändå med sig kraften från Palmes ord i ”Till listan av förbrytare mot mänskliga rättigheter förs nu ytterligare ett namn: Bashar al-Assad.”
Ett annat sätt att påverka genom mönster i språket är att locka musikern som finns i oss alla med rytmer och ljud: ”För arbetslösheten ska inte bortförklaras – den ska belysas och bekämpas.” Orden börjar på samma sätt och slutar på samma sätt. Ger en takt, ett tretal. Låter likadana. Trikolon och assonans.
Definitioner är tydligen något som Löfvens talskrivare gillar. Här kommer en pärla: ”Ett samhälle där ingen tvingas sänka sitt pris – men däremot alla har en möjlighet att höja sitt värde”. Det märks att någon följer amerikansk politik. Känner du igen formatet? Beteckningars motsatser i ett dubbelflöde är en antithesis och den mest kända är nog ”One small step for man, one giant leap for mankind”. Ingen-alla, tvång-möjlighet, sänka-höja, pris-värde. Och det finns fler på samma tema. Ett råd dock: Bygg dem så att de rytmiskt speglar varandra nästa gång. Det ger mer.
Och slutligen: ”Solidaritet är lika ekonomiskt lönsamt som det är moraliskt rätt”. Ethos, logos och pathos i samma mening. Hör ni mina applåder?
Camilla Eriksson, Retorikiska
Till huvudsidan för vår Almedalsrapportering.