Ett spöke går genom Sverige – Public Relations. Totalt omsatte kommunikationsbranschen 34,6 miljarder kronor 2010, cirka 1 procent av Sveriges BNP.

Och medievärldens puritaner och traditionalister drar öronen åt sig.

Nyligen ägnade tidningen Journalisten ett helt temanummer åt att problematisera utvecklingen. Det får de gärna göra. Jag undrar bara, varför denna underliggande misstänksamhet?

För jag tycker mig se ett mönster.

Minns ni när Dagens Nyheter ”avslöjade” att pr-byrån Kreab anlitats för att hjälpa till i kommunikationen av regeringens höstbudget? Konsulterna hade förenklat krångliga texter och tagit fram pedagogisk grafik. Oj, oj, det var illa det.

Och när det visade sig att olika pr-byråer debiterat departementen nästan 120 miljoner kronor de senaste fyra åren för en lång rad kommunikationsuppdrag, då var det smärre skandal. Kunde regeringen verkligen inte klara av sådant här själva?

Samma sak när Fredrik Reinfeldt i oktober förra året utsåg Per Schlingmann till stats-sekreterare med ansvar för kommunikation. Det var ett smärre hot mot demokratin. ”Propagandaminister”, blev statssekreteraren kallad av flera tidningar. Till och med Svenska Dagbladets ledarsida, som annars brukar rycka ut till regeringens försvar i olika frågor, lekte med begreppet. Trots att Schlingmanns uppgift är att skapa transparens och dialog kring regeringens arbete.

Man kan förstås alltid ha synpunkter på enskilda utnämningar, på enskilda uppdrag. Men återigen: Här finns ett mönster.

Jag tror att det är så här: Det finns en utbredd föreställning om att kommunikation är ganska enkelt. Man säger vad man vill ha sagt. Man sammanfattar sin budget. Man beskriver sin produkt. Man formger sin annons. Man framför sin åsikt. Det kan väl vem som helst göra.

Betalar man dyrt för kommunikationstjänster är man i bästa fall naiv, ett offer för pr-byråernas säljchefer. Eller så har man själv någonting att dölja. En hemlig agenda. Ett skelett i garderoben.

Alltså: Transparens och tydlighet är enkelt. Det är bara manipulation, ”bildsättning” och dimridåer som är svårt.

Nonsens, så klart. Kommunikation är inte enkelt, tydlighet och dialog och transparens är inte enkelt. Det kräver professionalism. Manipulation däremot kan vilken lögnare som helst ägna sig åt.

Som vd för Informationsföreningen har jag arbetat för att öka förståelsen för kommunikationens viktiga roll i samhället. Och jag är inte ensam.

Men när statsvetare vill tvinga pr-byråer att registrera sina kunder, när ledande journalister anser att kollegorna som blir kommunikationschefer ”förbrukat sin trovärdighet”, när en partiledare och tidigare ordförande på en tidning som fick varsla i samband med annonskrisen 2009 uttrycker att han är ”skeptisk till reklam” – ja, då är det uppenbart att vi står inför en pedagogisk utmaning som heter duga.

Och då måste vi slå våra kloka hjärnor samman: Lobba för lobbyismen, kommunicera värdet av kommunikation. Det är min avskedshälsning, när jag nu lämnar mitt uppdrag på Sveriges Informationsförening:

Kommunikatörer i alla branscher, förena er. Vi har bara myter om vårt yrke och vår bransch att förlora.

Sylvia Nylin

Inlägget är publicerat på Dagens Media.